" Jag knackar på hans dörr och kliver in på hans kontor. Drew sitter fortfarande vid datorn och knappar och han sträcker ut sin hand mot en stol och jag sätter mig ner. ”Vänta en liten stund bara.” säger han och jag tittar mig omkring. Hans kontor ser ut som vanligt, det ligger papper på skrivbordet och en släkt cigarr ligger i en askkopp på bordet. Höga bokhyllor står bredvid fönstret på högra sidan utav rummet och när man tittar i bokhyllan så finns en massa böcker, flertal som jag inte hade en aning om fanns. Utanför fönstret kan man se staden och den börjar äntligen vakna till liv, bilar kör förbi och man kan se enstaka folk gå på gatorna. ”Så… Logan, hur har du det?” hör jag Drew säga och jag harklar mig och tittar på honom, hans skjorta hänger lite utanför hans byxor och hans slips är lite slarvigt knuten. ”Jo, jag överlever väl” säger jag och försöker att le. ”Logan, jag vet att det är något som tynger dig. Snälla berätta vad det är, det är ju därför du är här.” säger han och sätter sig på en stol framför mig. Jag tittar ner i golvet och pillar lite på min tum ring som jag har på min högra hand. ”Jag har fått mer och mer mardrömmar igen och jag kan inte sluta tänka på dom. Jag är så rädd att göra Vanessa illa, att han ska göra henne illa.” Skrapet från pennan som låter när Drew antecknar gör så jag ryser i hela kroppen. ”Vad är det för mardrömmar du drömmer då Logan? Och tar du dina tabletter som jag sagt du ska göra?” Jag försöker minnas sist jag tog mina tabletter egentligen men jag minns inte. Jag vill ta dom men han låter mig inte göra det. Vi slår på med en vit lögn. ”Jag tar tabletterna så som du sagt jag ska ta dom.” säger jag och ler. ”Men mardrömmarna då? Vad är det för drömmar du drömmer?” frågar han och fortsätter anteckna. Jag försöker se vad han skriver och urskiljer några ord. Ett utav dom är instabil. ”Jag drömmer att Shady skadar henne, att han skadar Vanessa. Vi dödar henne, tillsammans. Jag drömmer det i stort sett varje natt och innan hann vi aldrig genomföra det men nu drömmer jag tills vi gjort det och sen vaknar jag. Jag vaknar i ren panik utav att hon någon gång ska ligga död bredvid mig i sängen, strypt.” säger jag och jag märker att min röst den svackar lite och att jag har gråten i halsen. Hans röst har jag inte hört sedan imorse, det känns bra, tryggt. Jag behöver inte höra honom, jag vill inte höra honom. Han skadar mig, mitt inre. Min vardag. Han driver mig till vansinne, dödar mig inifrån. ”Jävla Shady” säger jag innan jag hunnit hejda mig själv. Dr. Drew tittar på mig förvånande och säger ”Vad sa?” Jag tittar mot fönstret och säger ”Nej, jag tänkte bara högt. Det är ingenting jag vill ta nu.” Skrivandet från pennan fortsätter och jag hör hur han, Shady, skrattar inom mig. Han vet att jag är feg, att jag inte vågar berätta allt. Han vet att jag aldrig vågat berätta allting. Sedan jag var mindre så har jag aldrig berättat allt, jag har antingen ljugit mig ur situationen eller försvarat mig genom att börja gråta eller slåss. Folk förstod aldrig hur det var. Hur det är att leva med en sån här vardag, en splittrad vardag. Att leva både Hans och Min vardag tillsammans. Det driver mig till vansinne, till totalt jävla vansinne.

Tänk er att ha någon som pratar med er i stort sett hela tiden, någon som kommenterar allt ni gör och som viskar saker till er. Försöker få er att göra dumma saker. Den som pratar med er kommer aldrig i stort sett försvinna, den finns där dag som natt. Hela tiden. Och du slipper inte undan. Vad du än gör så försvinner inte rösten. Och tro mig när jag säger detta, det är flertal gånger som jag tänkt på att lämna detta livet. Att ta livet av mig, bara för att få bort rösten. Men jag har aldrig gjort det. Jag har aldrig vågat. Men ärren på mina armar och på min hals säger något helt annat. Jag gjorde det aldrig tillräckligt för att försvinna. Jag var för feg. Rösten stoppade mig. Tryckte ner mig och sa att jag aldrig skulle våga, att jag inte klarar att lämna mina nära och kära. Rösten vinner, den har alltid rätt. Den vet mina svagheter. Den har levt i mig så länge att den kan mig utantill, den vet vad jag tänker innan jag ens själv vet vad jag tänker. Den vet hur den ska göra för att skada mig och den vet till och med hur den ska göra för att få mig att tro att jag behöver den. Den vet allt. Har alltid vetat allt.
Men självklart så finns det många som har blivit botade, jag ska inte ljuga. Folk har sluppit sina röster. Dom har klarat sig. Men nu berättar jag ur mitt perspektiv, hur jag känner och hur jag tycker. Vad jag sett och ser. För min del kommer aldrig Shady försvinna, jag är aldrig stark nog att ta bort honom. Jag behöver honom. Han är en del utav mig och har alltid varit det. Så det är svårt att skilja sig ifrån något man haft så länge, det är svårt att släppa taget. Och även fast jag vet att han skadar mig så vet jag att jag behöver honom lika mycket som han behöver mig. Vi är ämnande för varandra. Ni må tro att jag är galen, men detta är sant. Det är såhär jag känner mig, det är såhär jag upplever allting. ”Ta bort honom” säger ni säkert men det är inte så enkelt som ni tror. Tänk er själva att ni haft ett husdjur sedan ni var 6år och nu när du är 25 så måste ni avliva det. Du har levt med det husdjuret sedan du var barn. Jag slår vad om att du aldrig skulle klarat av att avliva det du levt med så länge. Och såhär känner jag, jag kallar inte Shady för husdjur men ni förstår ändå hur jag menar. Du har levt med ditt husdjur så länge och jag har levt med Shady så länge. Vi är ämnade för varandra. Och du och ditt husdjur är ämnade för varandra. Ni behöver varandra.

”Vad tänker du på Logan?” hör jag Dr. Drew säga långt bort. Jag blinkar till och kommer tillbaka till verkligheten. Jag ser två kaffekoppar som står på bordet och det ryker ur dom. När hämtade han det? Hur länge var jag borta egentligen? Märkte han det? Jag tittar förvirrat på honom och sitter tyst. Jag vet inte vad jag ska svara, jag minns ju inte vad jag tänkt på. ”Mår du bra Logan?” säger han och lägger en sockerbit i mitt kaffe och börjar dricka ur sin kopp. ”Jo, jag mår bra. Jag minns bara inte vad jag tänkte på” säger jag och tittar på klockan, kvart i ett."

"Jag sitter på dig, har mina händer runt din hals, klämmer och försöker få dig att sluta andas. Du försöker få bort mina händer men det går inte, jag har lagt hela min tyngd på din hals. Dina ögon börjar bli alldeles vattniga och jag märker hur du sakta men säkert glider bort, hur du chippar efter andan. Bröstkorgen har nästan slutat röra sig och jag klämmer åt hårdare för att bara få ett slut. ”Dö någon jävla gång bitch, dö!”, din bröstkorg slutar röra sig och jag märker att du är borta. Leendet kommer tillbaka på mina läppar och skrattet ekar i huset. Mina fingrar släpper sakta taget om din hals och jag drar fingrarna igenom mitt hår. Äntligen är du borta för alltid.

Jag vaknar med ett ryck, allting snurrar och jag sätter mig upp. Du ligger bredvid mig och blundar, du sover och jag kan höra dina andetag. Du lever. Drömde jag? Det måste jag ha gjort. Regnet smattrar på fönstret och när jag tittar ut är himmelen alldeles mörk, ser ut som om det är en storm på väg. Linnet jag har på mig har börjat klibba fast på min rygg och jag reser mig upp och går in i badrummet. När jag hör vattnet rinna så känner jag den lugnande känslan, jag kupar mina händer och fyller dom med vatten. Jag tar vattnet i mitt ansikte och blundar och gör det om och om igen. Handduken hänger där den brukar och jag sträcker mig efter den, torkar av vattnet från mitt ansikte och när jag tittar i spegeln så står du bakom mig. ”Varför ligger du inte i sängen Logan? Jag saknar dig där inne.” säger hon och lägger sin hand på min axel, min hand rör vid hennes och jag säger att jag snart kommer in och lägger mig igen. När hon går in i sovrummet så lutar jag mig mot handfatet och suckar, jag hör hans röst, hans kommentarer och jag försöker att inte lyssna. ”Ta kniven” säger han, ”Gör det nu.” Jag blundar och försöker koncentrera mig på klockan som hänger i vårat sovrum, jag hör tickandet och hans ord. Men sakta så försvinner hans ord och kvar finns bara tickandet. Tick tock, tick tock, det slår långsamt och jag börjar räkna. Tick, ett, tock, två, tick, tre, tock, fyra, tick, fem. ”Logan, kommer du eller?” jag slår upp mina ögon och går in till henne, tar av mig mitt linne och lägger mig bredvid henne i sängen. Hennes andetag blir tyngre och jag hör hur hon somnar. ”Tänk inte tanken, du ska inte göra det!” tänker jag för mig själv och jag känner hur sömnen drar mig bort. Mina ögon stängs och andetagen blir tyngre. Jag somnar och drömmer om henne, samma dröm som varje natt."

Har börjat på en ny bok, igen.
Kommentera gärna och säg vad ni tycker! (:

"Fem dagar innan allt bröt samman så fick jag träffa honom. Jag hatade sjukhus, men jag kände att jag ville träffa honom, jag måste träffa honom. Jag minns inte hur länge jag var där men jag minns känslan när jag skulle där ifrån, jag ville inte. Jag visste att något var fel. Dagen allt bröt samman så vägrade jag gå till skolan, jag ”mådde inte bra” så stannade hemma. Jag fick bo hos min mormor undertiden han och mamma var på sjukhuset, och jag minns så väl att klockan var lite innan tio på morgonen då telefonen hos mormor ringer. Jag kände det verkligen på mig. Mormor gav mig telefonen med tårar i ögonen, när jag hörde mammas röst så visste jag att det hade hänt. Han var borta, för evigt. Tårarna bara föll och jag kunde inte hejda mig själv, jag var tvungen att få ut det.
Det kändes som någon försökte straffa mig genom att ta ifrån mig hjälten i mitt liv, hjälten som aldrig blev sjuk och hjälten som aldrig kunde dö. Men den hjälten försvann ifrån mig innan jag minst anade det, min älskade och underbara hjälte."

Detta är lite längre i den berättelsen jag skriver i.
Känner mig nöjd än så länge och vet vad jag ska skriva.
Kommentera gärna och säg vad ni tycker! (:

"Jag hade varit iväg, var någonstans minns jag inte nu. Men jag minns att jag gick in i min mammas och hans sovrum, där låg några böcker om Prostata cancer på sängen. Dom ropade på mig att komma till baksidan. När jag gick dit förstog jag inte att detta var något allvarligt, liksom prostata cancer, vad är det? Det går ju att bota? Det är inget farligt. Mamma och han berättade och jag tog det inte på allvar. Jag visste inte hur jag skulle ta det, han verkade ju inte sjuk? Han var hur frisk som helst i mina ögon, han kunde väl inte bli sjuk? Han mådde ju inte dåligt? Inte utanpå i alla fall. Och om han varit döds sjuk så borde väl dom sagt det. Man håller väl inte sådant inne? Eller? Vilket fall som helst, jag glömde bort det med sjukdomen. Enligt mig var han inte sjuk, han var ju en hjälte i mina ögon. Och hjältar kan aldrig bli sjuka. Dom kan aldrig dö. Tillslut så slutade jag tänka på det, att han hade prostata cancer. Han verkade ju frisk.
Men innerst inne visste jag att de bara kunde gå åt ett håll, och det hållet var döden."

Har börjat på en ny bok, igen.
Den ska handla om en person som står mig nära. Eller, som stog mig nära.
Tänker inte berätta vad boken ska handla om,
eftersom att jag själv inte riktigt vet hur jag ska bygga upp den!
Men de kommer väl så småningom.
Kommentera gärna och säg vad ni tycker! (:

som sagt så älskar jag att skriva berättelser och jag vill gärna bli en författare när jag blir äldre.

Och därför har jag gjort denna kategorin, "Berättelser", för att jag kommer kanske lägga upp lite delar
i några berättelser jag gjort/håller på att göra (:
och så kommer jag kanske skriva om jag har några problem med skrivningen och kanske behöver tips/hjälp från er,
kanske också kommer fråga Er vad ni tycker om det jag skriver osv..! (: