" Jag knackar på hans dörr och kliver in på hans kontor. Drew sitter fortfarande vid datorn och knappar och han sträcker ut sin hand mot en stol och jag sätter mig ner. ”Vänta en liten stund bara.” säger han och jag tittar mig omkring. Hans kontor ser ut som vanligt, det ligger papper på skrivbordet och en släkt cigarr ligger i en askkopp på bordet. Höga bokhyllor står bredvid fönstret på högra sidan utav rummet och när man tittar i bokhyllan så finns en massa böcker, flertal som jag inte hade en aning om fanns. Utanför fönstret kan man se staden och den börjar äntligen vakna till liv, bilar kör förbi och man kan se enstaka folk gå på gatorna. ”Så… Logan, hur har du det?” hör jag Drew säga och jag harklar mig och tittar på honom, hans skjorta hänger lite utanför hans byxor och hans slips är lite slarvigt knuten. ”Jo, jag överlever väl” säger jag och försöker att le. ”Logan, jag vet att det är något som tynger dig. Snälla berätta vad det är, det är ju därför du är här.” säger han och sätter sig på en stol framför mig. Jag tittar ner i golvet och pillar lite på min tum ring som jag har på min högra hand. ”Jag har fått mer och mer mardrömmar igen och jag kan inte sluta tänka på dom. Jag är så rädd att göra Vanessa illa, att han ska göra henne illa.” Skrapet från pennan som låter när Drew antecknar gör så jag ryser i hela kroppen. ”Vad är det för mardrömmar du drömmer då Logan? Och tar du dina tabletter som jag sagt du ska göra?” Jag försöker minnas sist jag tog mina tabletter egentligen men jag minns inte. Jag vill ta dom men han låter mig inte göra det. Vi slår på med en vit lögn. ”Jag tar tabletterna så som du sagt jag ska ta dom.” säger jag och ler. ”Men mardrömmarna då? Vad är det för drömmar du drömmer?” frågar han och fortsätter anteckna. Jag försöker se vad han skriver och urskiljer några ord. Ett utav dom är instabil. ”Jag drömmer att Shady skadar henne, att han skadar Vanessa. Vi dödar henne, tillsammans. Jag drömmer det i stort sett varje natt och innan hann vi aldrig genomföra det men nu drömmer jag tills vi gjort det och sen vaknar jag. Jag vaknar i ren panik utav att hon någon gång ska ligga död bredvid mig i sängen, strypt.” säger jag och jag märker att min röst den svackar lite och att jag har gråten i halsen. Hans röst har jag inte hört sedan imorse, det känns bra, tryggt. Jag behöver inte höra honom, jag vill inte höra honom. Han skadar mig, mitt inre. Min vardag. Han driver mig till vansinne, dödar mig inifrån. ”Jävla Shady” säger jag innan jag hunnit hejda mig själv. Dr. Drew tittar på mig förvånande och säger ”Vad sa?” Jag tittar mot fönstret och säger ”Nej, jag tänkte bara högt. Det är ingenting jag vill ta nu.” Skrivandet från pennan fortsätter och jag hör hur han, Shady, skrattar inom mig. Han vet att jag är feg, att jag inte vågar berätta allt. Han vet att jag aldrig vågat berätta allting. Sedan jag var mindre så har jag aldrig berättat allt, jag har antingen ljugit mig ur situationen eller försvarat mig genom att börja gråta eller slåss. Folk förstod aldrig hur det var. Hur det är att leva med en sån här vardag, en splittrad vardag. Att leva både Hans och Min vardag tillsammans. Det driver mig till vansinne, till totalt jävla vansinne.

Tänk er att ha någon som pratar med er i stort sett hela tiden, någon som kommenterar allt ni gör och som viskar saker till er. Försöker få er att göra dumma saker. Den som pratar med er kommer aldrig i stort sett försvinna, den finns där dag som natt. Hela tiden. Och du slipper inte undan. Vad du än gör så försvinner inte rösten. Och tro mig när jag säger detta, det är flertal gånger som jag tänkt på att lämna detta livet. Att ta livet av mig, bara för att få bort rösten. Men jag har aldrig gjort det. Jag har aldrig vågat. Men ärren på mina armar och på min hals säger något helt annat. Jag gjorde det aldrig tillräckligt för att försvinna. Jag var för feg. Rösten stoppade mig. Tryckte ner mig och sa att jag aldrig skulle våga, att jag inte klarar att lämna mina nära och kära. Rösten vinner, den har alltid rätt. Den vet mina svagheter. Den har levt i mig så länge att den kan mig utantill, den vet vad jag tänker innan jag ens själv vet vad jag tänker. Den vet hur den ska göra för att skada mig och den vet till och med hur den ska göra för att få mig att tro att jag behöver den. Den vet allt. Har alltid vetat allt.
Men självklart så finns det många som har blivit botade, jag ska inte ljuga. Folk har sluppit sina röster. Dom har klarat sig. Men nu berättar jag ur mitt perspektiv, hur jag känner och hur jag tycker. Vad jag sett och ser. För min del kommer aldrig Shady försvinna, jag är aldrig stark nog att ta bort honom. Jag behöver honom. Han är en del utav mig och har alltid varit det. Så det är svårt att skilja sig ifrån något man haft så länge, det är svårt att släppa taget. Och även fast jag vet att han skadar mig så vet jag att jag behöver honom lika mycket som han behöver mig. Vi är ämnande för varandra. Ni må tro att jag är galen, men detta är sant. Det är såhär jag känner mig, det är såhär jag upplever allting. ”Ta bort honom” säger ni säkert men det är inte så enkelt som ni tror. Tänk er själva att ni haft ett husdjur sedan ni var 6år och nu när du är 25 så måste ni avliva det. Du har levt med det husdjuret sedan du var barn. Jag slår vad om att du aldrig skulle klarat av att avliva det du levt med så länge. Och såhär känner jag, jag kallar inte Shady för husdjur men ni förstår ändå hur jag menar. Du har levt med ditt husdjur så länge och jag har levt med Shady så länge. Vi är ämnade för varandra. Och du och ditt husdjur är ämnade för varandra. Ni behöver varandra.

”Vad tänker du på Logan?” hör jag Dr. Drew säga långt bort. Jag blinkar till och kommer tillbaka till verkligheten. Jag ser två kaffekoppar som står på bordet och det ryker ur dom. När hämtade han det? Hur länge var jag borta egentligen? Märkte han det? Jag tittar förvirrat på honom och sitter tyst. Jag vet inte vad jag ska svara, jag minns ju inte vad jag tänkt på. ”Mår du bra Logan?” säger han och lägger en sockerbit i mitt kaffe och börjar dricka ur sin kopp. ”Jo, jag mår bra. Jag minns bara inte vad jag tänkte på” säger jag och tittar på klockan, kvart i ett."