Skolan börjar snart. Nervositeten kommer krypandes. ångersten. oron.
En del utav mig vill dit, men den andra delen vägrar. Jag dras mellan två viljor. Paniken närmar sig, dag för dag och sekund för sekund. Jag vet att jag måste dit, jag måste klara av detta. Jag måste.
Men jag är rädd, allt som jag upplevt. Alla de åren. Jag kommer aldrig komma över det. Men jag vet att jag behöver kämpa. Jag måste dit, jag måste fixa det. Jag kan. Jag klarar det. JAG KAN. Nej.
Oron kommer springandes, klumpen i magen fastnar och gråten i halsen växer sig större. Jag kommer sprängas. Gå sönder i bitar. Nej, snälla inte igen. Jag måste ta tag i detta, jag måste fixa detta. Måste kämpa.

Jag har kämpat sedan jag föddes. Förtidigtfödd, skilda föräldrar sedan jag var 8år, hatat skolan redan från första början, mobbning, BUP, självskadebeteende, dödsfall inom familjen, hemundervisning, skolk, ångerst, tabletter, ADD m.m. Jag har klarat av att hålla mig uppe, men det är alltid något som sänker mig igen då jag börjar komma över en viss nivå på "jag-mår-okej-skalan". Skolan, dödsfall och problem är det som sänkt mig mest och oftast. Och jag sjunker alltid snabbt. Det kan ändras på bara någon sekund och det gör lika ont i mig varje gång.

Hur mår jag egentligen? det vet jag inte. det kan jag inte svara på. Jag lever i en berg&dalbana, ena sekunden är det upp och i andra bara rasar det ner. Om någon frågar mig om hur det är så svarar jag alltid "det är okej", hur bra eller hur dåligt jag än mår så svarar jag alltid samma sak. "det är okej". Dom orden har blivit som en vardag för mig, och jag vet att många kanske känner igen sig när dom läser detta. För alla har  vi använt "det är okej" någon gång i livet, en del använder det ofta och en del knappt inte överhuvudtaget. Jag är en utav dom som använder det ofta, kanske inte dagligen men iallafall när någon frågar hur det är med mig. man gör allt för att låsas som om det är okej. Som om allting är helt perfekt men innerst inne rasar man samman. Jag måste lära mig att använda "det är okej" då det ÄR OKEJ. Då jag varken mår bra eller dåligt, då det är Okej. Det är bättre att säga "Nja, det är inte så jätte bra" eller "Jo, allt är fint" när någon frågar. Säg som det är. Ingen dömmer dig.

Ångersten. Oron. Klumpen. Gråten. Nervositeten. det kommer och går. Mestadels kommer. Jag kan bryta ihop för minsta lilla. Mycket folk i affären, någon sak som går sönder eller bara för att ringa någon. Och ja, tillochmed att bara gå utanför dörren så jag kan bryta ihop. Men detta är något jag får leva med, men det är också något jag kan förbättra. Jag kan utsätta mig för situationer som får mig att ha klumpen i magen. men efter några gånger (olika för person till person) så märker jag att detta inte alls är farligt, att klumpen den blir mindre och är inte där lika ofta. Jag längtar bara tills den dagen jag kan gå utanför dörren utan att bryta ihop.

Men du där, du som läser detta.
Känner du igen dig? Ja? Nej?
Om du gör det så ber jag dig att fortsätta kämpa,
det kommer bli bättre. det kommer inte gå över helt,
men jag lovar iallafall att du kan må bättre bara du kämpar.
Försök och ge inte upp, för jag vet att du klarar det!

Behöver du prata av dig? eller kanske bara snacka om vardagen?
Skicka då ett mail till [email protected],
eller skriv en kommentar här nedanför så svarar jag.
Jag vill hjälpa, få personer att må bättre.
Att se det ljusa i livet!