Ska på möte i skolan den 25th Januari (tror jag det var).
Vi ska prata om mitt schema och allt som händer och jag vet inte ens hur jag vill ha det länge. Jag är förvirrad, har besluts ångerst och vet inte alls vad jag ska ta mig till. Jag vill gå på skolan men det är ändå något som säger stopp. Vad det är vet jag inte. Jag klarar ju av alla lektionerna även fast jag har svårt för matten, men jag försöker ju iallafall. och visst, min klass är väl inte någon höjdare direkt, men jag ska inte klaga. Folket på skolan? Ja, jo. Inget man heller gillar direkt. Lektionerna? Kärnämnerna? Helt okej...tror jag. Matten är svår, Svenskan och Engelskan är inget jag har direkt problem med. Bussen då? Ja, bussen. Det vrider sig i magen bara jag tänker på det. Jag gillar inte bussen. Jag gillar inte tåget heller. Jag mår dåligt bara jag tänker på det, jag hatar det. Nervositeten kommer så fort jag tänker på att jag ska ta bussen till skolan, att jag ska gå in i klassrummet. Träffa allt folk. Jag gillar det inte. Det är oehört jobbigt. Blä, vill bara kräka ut all nervositet och tankarna. Jag är inte alls sugen på att må såhär. Blir nervös för minsta lilla, går och tänker på vad jag ska bli nervös för härnäst. Nej Nej, jag orkar inte. Jag har fått hjälp med det, och det har hjälpt. Det hjälper fortfarande. Men ändå är det något som stör. Jag blir fortfarande nervös (fast inte lika mycket som innan) och jag kan känna den klumpen i magen. Jag vill inte ha det så, jag vill få bort det helt. Ja, fan, jag hatar detta. Verkligen hatar. Jävla nervositet, Jälva tankar. Jävla skola. Jävla oss. Jävla jag.